Drömmen vore att rubriken skulle klargöra antalet besökare vi haft per dag sen vi började blogga. Men så är inte fallet.

Men så är inte fallet.

Jag och Alexander hittade en våg strax utanför en affär här i Mendoza. Och där fick jag beskedet.

80kg

Helt otroligt. Visade t.om på åttiokommaen. Dock var jag riktigt bajsnödig när jag vägde mig, så jag hoppas nu att jag gått ner några gram Mitt BMI är på 26,4 vilket klassas som överviktig. Kul.

Några tips på att gå ner i vikt under min drömresa utan att direkt förstöra den? Dricka mer vatten? Ni får ej nämna ordet alkohol. Eller öl. Eller träna.

Imorrn har vi bokat in detta. Kallas canopy. Nervöst värre!

Adios.

Framme. Hatar ett hostel som inte släpper in oss klockan halv 6 på morgonen. Sa att vi skulle behöva vänta tills klockan slog 12. Pass på de, taxi till nästa hostel där en väldigt trevlig gubbe tar hand om oss. Låter oss kliva in, dricka lite kaffe och te. Som om jag dricker något utav det. Äckligt som fan och innehåller alldeles för mycket vuxenpoäng!.

Resan hit var helt okej. vi skulle vara framme runt 4 på morgonen, så vi hoppades att bussen skulle vara grymt seg eller galet försenad så att man kom fram till staden något senare. Bussen vart timmen försenad så de fick duga. Nu hänger vi på ett hostel fram till 10 på morgonen då två personer checkar ut och vi kan checka in.

Men vilken jäkla kontroll de hade på gränsen mellan Chile och Argentina. Högt upp i bergen klockan 2 på natten såg det ungefär ut såhär:

Iskallt. Måste vart i klass med Sveriges väder. Kolla bara in Alex kvällsmundering. Skarf, dubbla tröjor - hela skitet. Bad oss alla att kliva ut. De kollade in allas handbagage och körde stickprover på de stora bagaget. Hade lackat om de hade valt min. Har lovat Alex att tjafsa emot om de på nån flygplats vill att jag ska öppna mitt bagage. Får se om jag har bollar nog för det.

Går in i bussen igen. Vaknar. Vi är framme. Hör typ inte ett skit. Har världens lock för öronen. När jag försöker "lösa" det genom att svälja en massa så knastrar mina öron. Aldrig haft sån lock för öronen, har det fortfarande. Alex likaså. Misstänker att vi är en bit över havet för tillfället. Inspirerande!

Måste sova. Bloggar någon annan stund. Planen är att vandra runt i stan idag, sedan kanske ta några öl och fira att vi är här. Vi har bokat in en vintur imorgon tisdag. Ryktas iaf om att ingen har gått därifrån nykter. Och då slutar vintusen runt halv 5 på dagen. Återkommer såklart med info och bilder om det senare

På återhörande. Kul med Argentina - ser mycket fram emot att göra detta land! Och har Ni tid någon gång, kolla bara in på en random karta och försök titta efter vart vi befinner oss. Så sjukt långt ifrån allting! Lika häftigt varje gång när jag och Alex reflekterar över vart fan vi är någonstans.

Adios!

Sitter här utcheckad från hostlet och väntar på att bussen till Mendoza ska avgå. Funderar också på hur långa mina blogginlägg ska vara egentligen. Har egentligen massvis att berätta och massa bilder (och filmer) jag vill lägga upp, men om jag lägger allt krut på ett inlägg så vet jag inte vad jag ska skriva nästa gång. Kanske får dela upp de som hänt i flera omgångar, så man håller bloggen flytande hela tiden. Jaja, vi får se hur jag gör!

Gårdagen då? Vi hade då planer på att dra ut, men våra vänner orkade inte. Så jag och Alex satt i ett rum och surfade roliga klipp på youtube. Alexander försöker ropa på mig. Jag har mina superhörlurar på mig, så han får veva för att få min uppmärksamhet. Vi är dom enda som befinner oss i allrummet och han som jobbar börjar ropa på hjälp. Nån har ramlat vid receptionen, är okontaktbar och spasmar. Saker och ting står inte rätt till. Vad misstänker en sjuksköterska som jobbat inom ambulansen i cirka 2 år?

Diabetes!

Vilket självklart va fel, eftersom anfallet var snarlikt ett epilepsianfall vilket jag snabbt kom på efteråt.
Och det är inget blygt anfall denna dam har. Runt 45 år gammal. Lyckas få ögonkontakt med mig men kan ej säga något. Spasmar. Folk på hostlet vill att man ska ringa ambulans, men jag avböjer. Åtminstone avvaktar. Vill veta mer om personen först. Hon andas något häftigt och pulsen är något förhöjd. Jag avböjer ambulans eftersom personer med diagnostiserad epilepsi vill inte att man ska åka in till sjukhus, för det finns inget botemedel för epilepsi. Det finns mediciner enbart i förebyggande syfte, men symptomet är ej operabelt. De får bara sitta i ett vänterum och vänta på att en läkare säger samma sak som de hört tusen gånger om. Tråkigt, framför allt tragiskt. Tillbaka till dramat. Misstänker att detta inte är hennes första anfall. Tyvärr inte det sista heller. Hon försöker prata, lyckas få fram att hon har medicin i väskan. Medicin hon tar oralt via en spruta för att snabbt avlägsna dessa attacker. Under ett anfall hör hon allt vad man säger men hon kan ej prata. Så hon tyckte jag skötte mig bra som sa att man ej ska åka in till sjukhuset. Men än va ej dramat slut. Trots all medicin hon tog får hon småattacker hela tiden, som gör att hon blir helt frånvarande i cirka 10-15 sekunder. Men det gäller att lura hjärnan. När hon ej känner sig stimulerad händer dessa attacker mer än ofta. Så jag sa åt henne att ha så mycket ögonkontakt med mig som möjligt, prata me mig, hålla i min hand och bara försöka ha det trevligt. Det verkade hon ha och det slutade med att och vi pratade om hur mycket som helst. Hon var från Irland, 45 år gammal och haft detta sedan hon ramlade när hon var tio år gammal. Tragiskt.

Slutade med när attackerna hade lugnat sig åkte jag och Alex till hennes hotell, bäddade ner henne och sa hej då. När jag jobbade inom ambulansen, lämnade av en patient på sjukhuset och patienten tittar en i ögonen och bara säger "tack" så berör det verkligen. Samma sak gällde här. Ett tack liksom. Fint slut.

Hela vägen snackade jag och Alex om att vi är lyckligt lottade som för tillfället är fullt friska. Man vet aldrig när nånting händer. Väl tillbaka på hostlet fick man lite ryggdunk och handskak av han som jobbade för ens "arbete". Känns roligt.

Jaja, nog pratat om det - vi går vidare!

Försvarstal kring mina flosklar? Ah, inte så mycket att säga egentligen. De där med vattnet och att hon hade kissat kan Ni kanske misstänka varför de orden kom ur min mun. Jag var lite full och tänkte mig inte för. I sjukhustermer brukar man säga att man tappat massa vatten, eller kastat massa vatten när man talar om en patient som kissat mycket - kanske något undermedvetet som spökat, va vet jag.

Och den andra då - Ni vet när det spöregnar ute, man har inget paraply och har typ "vant sig" vid regnet. Ej känner av det på nå vis. Så ska man ställa sig under ett träd med massa löv. Som samlar på sig lite extra vatten innan de droppar. Med andra ord så blir dropparna större och då känns det som att det regnar mer. Hänger ni med?! Jaja, floskel som floskel..

Idag var vi vandrat. En hel del faktiskt. Välbehövligt. Så välbehövligt att vi kände att vi var tvungna att äta två kulor glass efteråt. Inte bra för vår diet vi försöker intala oss att ha snart. Tänker som en rökare. Ska sluta efter denna cigg. Efter denna cigg. Efter denna. Väl vandrandes såg vi massa parker, massa hundar och massa barn under nån timme eller två vi gick runt. Trevligt. Jag Alex och Gabi. Gabi är Diegos flickvän och är väldigt snäll och trevlig mot oss och visar runt oss överallt - Tack Gabi!

Bussen går om några timmar. Måste hinna äta och packa det sista. Ladda datorn och Ipoden. Och kameran. Och rakapparaten. Men först lite kommentarsvar. Ännu en gång - mycket roligt när Ni kommenterar! Vi gör vårt bästa för att Ni ska få respons för era kommentarer och eventuella frågor.

Mamma Lena - Tack så mycket! Japp, likadana byxor av märket Levis, men det är olika modeller och mina är gröna och Alex är grå. Annars är de likadana. Vi köpte ett varsitt par för 400kr styck. Kändes att vi behövde ett extrapar. Alltid en speciell känsla när man tar på sig ett par nya jeans.

Anders Ekstrand - Kul att du kommenterar! Ja den snubben alltså. Något lägre rang rent utseendemässigt gentemot sin flickvän (som tyvärr ej är med på bilden där vi alla står, men hon såg riktigt bra ut). Men han va snäll - jobbade som fotograf på stället drumnbassfesten ägde rum på. Jag måste kontra med flosklar, men om jag ska vara ärlig så har jag dragit på mig bra många fler än Alex. Men vi kan dra en än ändå. Vi ska tanka och på bensinstationen är det en bild som beskriver att man ej ska prata i mobil i närheten av en bensinstation. Jag kopplar direkt att det kan vara på grund av strålningen som gör att det kan hända något. Alex får för sig att folk kan ha en bomb i mobilen som gör att hela bensinstation kan explodera! Svårt att förklara, men mycket roligt att höra hans teori.

Joel - Jo ja mår bra, hur mår du själv?

Mordhotet da? Äh, ingen fara direkt. Svartsjuk gammal pojkvän som inte tillät mig och Alex dansa med några tjejer. Ingen fara som sagt. Otrygg stämning som ledde till att vi drog från stället. Standard. Förstår dock snubben om jag får säga det.

Nu Argentina. Fyra städer på åtta dagar. Mendoza, Cordoba, Rosario och Buenos Aires. Stannar i landet till den 4 januari. Mål? Bli bättre på spanska sen börja träna. På riktigt. Men lycka till alltså.

Poseläge vid tunnelbanan.

Monumentpose

   
Parkpose!

Adios!